Lämna allt bakom mig, mina saker, mina nära och framför allt..alla falska personer.

Men ingen är nära längre. Allt jag har är mig själv.

Känns som en bomb exploderar inuti mig, som har avlöst av känslor

och ännu mer känslor. 
Det finns två val:

Antingen låta bomben fara ut som ord genom munnen.

Eller knyta ihop den och låta den ticka vidare.

Ett rys går över min kropp som en våg, vågen

sprider sig ända upp till huvudet. Det blir en kortslutning,

ett tomrum, jag ser saker fara förbi mina ögon i hastigheten ej mätbar.

Att skriva av sig är skönt.

Men nämn inga namn, oh nej för då blir det trubbel.

Då tar en ensam individ egot och säger att man skriver

det till just den av alla människor i världen.
Att lyssna på lugn musik inspererar, att skriva ut sina känslor.

Kan se redan nu i huvud att det finns en person nånstans här ute

som drömmer om att få vara som sin bästa kompis, som avgudar

allt den gör.

Vi är alla ledsna för nåt vi har gjort eller blivit utsatta för.

Man kan låta tiden läka såren eller ta tag i det.

Vi har alltid ett val.

Huvudsaken är att just du gör det rätta valet.